Räven raskar...

Midsommaraftonen började bra. En liten pratstund med min människa. Jag trampade på hans fot. När han sov. Sedan på den andra. Foten. Då vaknade han. Så lämpligt. Då pratade vi. Människan sa, jag har sovmorgon. Och så la han till, sparkas du? Och jag svarade tvetydigt, mjauu! Men förtydligade, inte då. Men jag har svårt att ta mig fram här på täcket. Det är som attt flotta timmer. Allt rör sig. Ben, tjocka som stockar, snurrar runt. Vad säger du om lite frukost. Han grymtade bara till svar.

Jag dundrade ut i hallen. På min väg mot köket. Snart kom människans lufsande. Riktigt tillmötesgående. Försåg mig. Med välfylld skål. Kattmat. Färskt och friskt vatten. Efter att ha läst tidningen. Satt jag en stund. I fönstret. Och hälsade. På flaggan. Och Olaus Petri vinkade. Som brukligt. Måste dock erkänna. Att jag spanade en smula på småfåglarna. Leka? Jaga? Bara kolla? Därefter dags att vila. Då passade det bra. Med en öppen balkongdörr. Solsken.

Jag, Sixten, the cat, gör som jag brukar. Övar mig. På att ta igen mig. På de varmaste och skönaste platserna. Där ligger jag och tänker. Djursånger är verkligen populära. Så här års. Tänk bara. På prästens lilla kråka. Små grodorna. Och räven som raskar över isen. Mitt i försommarens grönska. Glad Midsommar!